Godahoppsudden

Godahoppsudden, denna sägenomspunna plats på jorden där två oceanen möts under turbulenta former och där hundratals skepp förlist genom århundraden, får Eder Tillgivne att ta av sig solhatten i vördnad. Detta är magiskt. Ändå är det inte Afrikas sydligast spets, som vi gärna vill tro, med det överser vi med när vi trollbinds inför naturens krafter. Att titta ut mot horisonten och fantisera om att nästa land är sydpolen får det att kittlas i magen.

Det var inte bara vi som knegade uppför den sista biten för att nå den totala utsikten uppe vid den fyr som väglett så många sjöfarare genom tiderna. Enligt beskyltningen fanns här också utkikar under kriget för att varna för ubåtar som jagade konvojer.
Väl uppe blåste det kraftigt och Eder Tillgivne fick omedelbar nytta av de nästan 100 kilo som han består av och stod därmed fast som den underliggande klippan. Värre var det för den Väna som fladdrade omkring som ett asplöv och fick hålla sig fast i det deciton som hennes äkta hälft består av.
(Vi ska nog ta oss en funderare på det där med bantning efter hemkomsten en gång till.)

Nedanför i mötet mellan två oceaner var vattnet mycket upprört och kastades upp av jättevågor. Vilket skådespel!

Hela udden är naturligtvis naturreservat och det kostar en slant att komma in hit. Här finns vackra växter (men inga träd) och en hel del vilda djur. Vi hade turen att få se en del.

Några strutsar som betade fredligt alldeles intill.

En antilop som knallar förbi.

och ett gäng babianer som får trafiken att stanna totalt. De här jepparna är ganska farliga och kan t.ex. öppna bildörrar och attackera innevånarna. Vi såg hur den stora hannen hoppade upp på en bil och ryckte och slet i handtaget men som tur var hade bilåkarna följt anvisningarna och låst alla dörrar.
Strax efter babianflocken mötte vi en motorcykel med sidovagn med intet ont anande ryttare som var på väg mot babianflocken. Undrar hur det gick för dem med den sura hannen? Lite senare mötte vi en nedcabbad sport bil som också fick del av våra funderingar över det för dem ståndande mötet med babianhannen.

Eder Tillgivne och hans Väna hustru har upptäckt att vi saknar fräscha beskrivande superlativer när vi ska beskriva det vi får uppleva under denna resa. Superlativen har helt enkelt tagit slut och vårt svenska språk har alldeles tydligt betydande brister i tillgången på sådana. Detta förhållande begränsar en ambitiös bloggare som Eder Tillgivne i hans strävan att beskriva och förmedla till våra ärande läsare det vi får uppleva i detta vackra, dramatiska och fascinerande land.
Superlativupprepningar kommer därför fortsättningsvis att förekomma ymnigt i vår blogg.

Hälsar
Eder Tillgivne