SANBONA wildlife reserve - Dag 2

Eder Tillgivne och hans Väna hustru vill tacka våra "gamla" trogna läsare för all uppmuntran att återuppta bloggandet. Det värmer och allra mest vill vi tacka för inlägget om att vi kallat vår bock (inte Eder Tillgivne utan djuret på bild i förra bloggen) för fel namn. Han ska heta GREATER KUDU och ingenting annat. Tipsaren understryker också att djuret smakar underbart och vi är säkra på att om vi kommit åt att smaka på det hade vi kallat det vid rätt namn från början.
Vi bör nog i sammanhanget tillstå att en viss osäkerhet även råder om vad den lilla räven egentligen heter men vi tycker nog att det namn vi gett den kan duga så länge.

Nog om dag 1. Nu ska vi berätta om dag 2.

Kl. 05.30 var det alltså revelj i form av att en sömndrucken ranger ringde på telefonen. Ute hade dagen börja gry och den första solstrimman (som också kan ses på bilen) tittade ned i dalen utanför vårt rum. Obeskrivligt vackert.

 

 

Om det var kallt kvällen före så var det arktisk kyla på morgonen och trots att vi paltat på oss allt vad resväskan förmått så frös vi återigen in i märgen fast nu lite mer in i märgen.

 

Vi fick veta att man på morgonen spårat lejonflocken och att det nu skulle bli full fart mot denna. Vägarna hade inte blivit ett dugg bättre sedan kvällen före så det var bara att försöka hålla sig kvar i sätet med all kraft.

Där!

låg plötsligt hela lejonflocken, som hade upptäckt oss långt före vi upptäckte dem. I mitten den dominerande hannen och runt honom ett gäng vackra uppvaktande damer. Vi fick veta att han blivit befordrad till den dominerande hannen rätt nyligen. Oklart dock hur befordringsgången i flocken fungerar.

Dessbättre låg flocken så att vi kunde sitta kvar i bilen och titta på dem, vilket kändes tryggt. Rangern berättade att hannen likt elefanttjuren var lite sur och att man inte skulle komma för nära. Vi undrade obesvarat varför han är sur när han just befordrats och kan ta för sig av den kvinnliga uppvaktningen som han vill. Obegripligt!

Vi fick också veta att hans man börjat växa, vilket är ett tecken på att han är sexuellt aktiv. Ju aktivare han är desto mer växer manen, vilket återigen är en likhet med människorna enligt den Vänas analys.

 

 



 





En av honorna hade dragit sig undan och låg 50 m bort, vilket var ett tecken på att det snart skulle bli tillökning i familjen enlig David, som rangern heter och som nu även får heta detta vidare i vår blogg.
Det var nästan rörande att se hur David var exalterad över att det skulle bli tillökning i flocken. Han lät nästan som det gällde hans egna barnbarn.

 

 



Nästa stopp var i den uttorkade flodfåran där det fanns gott gräs till den stora vita noshörningen. Här hade vi också en otrolig tur för vi kunde komma honom så nära som 10 m. sittande kvar i bilen förstås för noshörningen är också ett av världens farligaste djur och han blir förbannad. Tänka sig att få en nästan 3 ton ilsken noshörning, med ett halvmeter stort spetsigt horn längst fram, efter sig. Det skulle inte vara kul.
Han var dock på ett strålande humör denna morgon och gav oss gott om tid för att odla vår gryende vänskap.

 

 



När vi vände oss om fanns ett gäng Zebror där som betade i godan ro. Eftersom noshörningen bara äter gräs så kan de umgås väldigt nära varandra. Zebrorna var dock blygare än andra och kutade iväg när vi blev för nyfikna. Vackra djur det också men kanske inte så imponerande. Randiga hästar kan man se på cirkus hemma i Sverige så vi drog vidare.

 

 

Våra gamla kompisar från gårdagen - Elefanterna - fanns också i närheten fast nu i ett väldigt snårigt område med dålig sikt dit vi smög in med bilen. David underströk att när man ska komma nära elefanterna måste man ha en reträttväg klar för sig om de skulle vara lite avogt inställda till besöket. Men det var lättare sagt än gjort där vi nu befann oss i en väldigt snårig småskog som inte var direkt lämpad för biltrafik.

Plötsligt

stod han där - surtjuren - och vi såg att David bleknade påtagligt under den annars friska brunbrända huden. (David hade för övrigt redan klassats av den Väna som en tjusig välbyggd man i sina bästa år.) Vi andades inte på en lång stund medan David och tjuren blängde på varandra.

 

 



Efter att ha överlagt med sig själv en stund under djup tystnad från alla vände tjuren, lade av en riktig "brakskit" för att visa vad han tyckte om vårt besök, och lufsade iväg.

 

 

När spänningen släppt kom vi på att det fortfarande var väldigt kallt och att vi frös. Förmodligen hade blodet frusit till is under spänningen med sur-tjuren och höll nu på att tina upp. Solen hjälpte till när den nu började nå över de omgivande bergen och det hade blivit dags att återvända till den väntande frukosten med varm dryck.

Det var ett lyckligt gäng äventyrare som återvände till basen efter att ha fått se alla djuren. Vi kom på att den ende av "the big five" som vi missat var flodhästen. Enligt den snygge David så hade inte heller han sett någon flodhäst på länge. De hade väl hittat något vattenhål någonstans och gömt sig där.

Vi kan dock leva vidare med att inte ha sett alla fem för det vi sett överträffar alla de förväntningar vi någonsin haft på detta äventyr.

 

Till sist, frukosten var lika bra som allt annat här på Sanbona och vi har gett stället högsta betyg på Trip Advisor, vilket det väl förtjänat.

 

 

Hälsar

Eder Tillgivne