SANBONA wildlife reserve - Dag 1

Som den ärade läsaren säkert redan vet så befinner sig alltså det gamla strävsamma paret återigen på resa och återigen i Sydafrika och har hyrt samma villa som förra året belägen c:a 5 mil öster om Kapstaden i det lilla samhället STRAND granne med samhället SOMMERSET WEST, som kanske är något mera känt. Båda samhällena ligger alldeles i kanten av ett av världens finaste och vackraste vindistrikt med staden STELLENBOSCH som centralort.
Här marinerar nu Eder Tillgivne och den väna hustrun sina inre organ i underbara viner för andra året i rad. Vissa vitare perioder har dock förekommit under tiden mellan besöken här. I alla fall då och då.
När paret hemma planerade sin tid här denna gång så bestämde de sig för att stjäla av barnens arv och ge sig ut på en safari. Alla "the big five"  skulle beses - inget fusk här inte. Eftersom paret är mera känt för sin bekvämlighet än för sina strapatser så måste urvalet av safarianordnare noga genomföras och efter djupa studier och efterforskningar föll valet på

c:a fyra timmars körning från boplatsen i Strand.
Hyrbilen som paret fått vid ankomsten till Kapstaden var en liten Toyota som inte skulle klara många km in i området, det hade framgått av körinstruktionen för att komma dit så paret fick byta bil till en större med 4-hjulsdrift och allting till samma pris som den lilla Toyotan. Folk är så vänliga här och vill så väl och det gladde det gamla (snåla) paret.
Dagen för avfärd mot äventyret kom och SUVen med Eder Tillgivne och hans väna hustru rullade iväg med den pondus som anstår bekväma äventyrare från Farsta utanför Sveriges kungliga huvudstad. Ankomsttid till "welcome lounge" var satt till kl 12 så det var gott om tid - i alla fall i början innan det blev uppenbart att grinden till området låg 7 km från allfarvägen och "welcome lounge" i sin tur 8 km innanför grinden. Betänkas skall även att dessa km inte är vanliga km utan km på kostig snarare än km på bilväg.
Nåväl, "welcome lounge", som paret föreställt sig vara en flott anläggning i vackert träslag med ornament och med livréklädd personal men som visade sig vara en gammal lada på en bergssluttning, nåddes med inte alltför stor försening och där fick vi klartecken av personalen att fortsätta med vår bil som NOG skulle klara av den fortsatta färden till vårt kvarter. Hur långt är det dit, frågade Eder Tillgivne lite oroligt (för vägen hade blivit sämre ju längre in i området man kom). Det är 24 km svarade mannen utan att blinka men det gjorde istället Eder Tillgivne.
Paret, som alltså inte är tilltalade av strapatser, tittade på varandra, lade in växeln och rullade vidare in mot det totalt okända utan att säga så mycket till varandra.
När grinden till området passerades var bilen ljusblå, vid "welcome lounge" var den skär och när målet nåddes hade den samma röda färg som jorden och vägen (om man kan kalla den väg) hade men vad gjorde väl det. Målet, TILNEY MANOR, där vi skulle bo var nått och alla fyra däcken var hela.
Där togs vi emot av en hel stab av vänliga människor som verkligen visste hur icke äventyrliga äventyrare skulle tas omhand och vi kände att nu hade vi kommit rätt. Vi installerades i ett jättestort vackert rum och sedan väntade lunch.
Kl 16 kördes Landrovern fram och en jättetrevlig Ranger bjöd oss att ta plats och sedan bar det av rakt ut i ingenting.
Inte undra på att man känner sig liten, hela området består av 54.000 hektar, vilket är väldigt stort.

 

 

Helt plötsligt stod han där, Springbocktjuren, och tittade förundrat på oss. Han var mäktigt vacker och sedan såg vi också andra i hans harem runt omkring. Visst är han vacker i sina självlockiga horn.

 

 



Nästa djur som visade upp sig var en "Cape fox", som sköter renhållningen i reservatet för där finns inga hyenor, som annars sköter den sysslanden. En liten söt krabat som också han nyfiket studerade oss inkräktare.

 



Så var det då dags för dagens stora upplevelse. Rangern, som hade radiokontakt med andra kollegor ute på olika håll i andra bilar med andra gäster, hade fått rapport om var elefanthjorden höll till och då blev det full fart på de skumpiga vägliknande företeelser som ekipaget for fram på.
Där var de plötsligt. Hela hjorden anförd av den sura tjuren som gjorde att man höll avståndet. Han är så stor så att hålla ett visst avstånd hade ingen i sällskapet något emot.
Vår ranger berättade att elefanterna har en liknande utveckling som vi människor. Som små är de rätt hjälplösa och beroende av sin  mor. Några år äldre blir de odrägliga olydiga ungar som det inte är någon ordning på alls. Som tonåringar kommer de in i slyngelåldern och hittar på en massa elände som föräldrarna får reda upp och som äldre tonåringar går dagarna åt att jaga flickor. Just ingen skillnad alltså. Efter att rangern avslutat sin berättelse lade den väna till att utvecklingen i jämförelse med människan fortsätter upp i åldern och pekade på den sura tjuren - vad hon nu menade med det??

Efter att ha njutit av att betrakta elefanterna kom vi förbi en hjord med giraffer. Oerhört vackra djur med ett värdigt uttryckssätt och beteende som nådigt betraktar en från ovan.

 



 







Även här i mitten av ingenstans har fotgängare företräde.

 

 



Nu knastrade det i radion igen. Ett annat sällskap hade siktat två Cheeta (Jepard på svenska) och vi rushar dit. För att se djuren måste vi gå en bit till fots och vi får vi stränga order hur vi ska gå och bete oss. Rangern förklarade att människan normalt inte står på Jepardens meny, som han uttryckte det, MEN om någon av oss skulle få för oss att springa då hamnar man blixtsnabbt på menyn och jakten är igång.
Med något förhöjd puls gick alla enligt instruktionen på en lång rad med två gevärsbeväpnade rangers först och vi kom c:a 20 m från djuren och där kunde vi stå länge och betrakta dem. Rangern berättade att dessa två är bröder och beter lite ovanligt för de håller ihop i precis allt de gör. De jagar ihop. De äter ihop. De sover ihop. De fortplantar sig ihop o.s.v. Helt oskiljaktiga alltså.
Vilken fantastisk upplevelse och ingen av besökarna fick för sig att springa så menyn förblev oförändrad.

 

 

 





Nu hade sällskapet varit ute i över tre timmar och det var en god halvtimmes körning till lodgen så nu bar det av hemåt. Så här långt hade vi inte haft tid att frysa men det gjorde vi nu för det var riktigt kallt och blåsigt här uppe på höglandet. Kallt, kallt, kallt!
När vi kom hem frös vi in i märgen och den väna bestämde sig för ett varmt bad i det badkar som stod mitt i vårt rum (nästan) och i det varma badet återkom så småningom värmen. Eder Tillgivne, som inte fick plats i badet fick det värmande i ett glas i stället. I ungdomens dar hade nog även han fått plats i badet men numera kan man kompensera på många sätt.

 

 

Efter värmande åtgärder bjöds det på en utsökt middag och därefter intog två trötta gamlingar vågrätt läge och sov gott till 05.30 då det var revelj och dags för morgonturen för att hälsa på djuren i ottan. Om detta berättas i nästa blogg.

 

Hälsar

 

Eder Tillgivne