En dag i Champagne

eller snarare en dag i staden Epernay som på Aveny de Champagne hyser alla de stora märkenas slottsliknande representationer. Vi lämnade den välmående byn för att stå först i kön när ett av de finaste vinhusen slog upp dörrarna på morgonen. Vi hade valt huset Mercier.
Efter en film om husets historia tog vi hissen ned trettio meter i kalkstensgrottorna där undren med vinet sker. Gångarna är totalt 18 km och överallt lagras flaskor med vin i olika stadier. Vi fick åka i ett litet tåg i gångarna och det var en fantastisk upplevelse. Riktigt häftig alltså.
Vi fick bl.a. veta att en duktig "riddler" (en som snurrar flaskorna ett kvarts varv) snurrar 40000 flaskor på en dag. En av dem, med en sedan länge slocknad galoise i munnen, log lite spjuveraktigt och sade att jobbet också innebar att deras kvinnor har så vackra bröst.
Efter grottorna var det avsmakning av champagnen och då var det tre fulla glas per person som Eder Tillgivne tyvärr bara kunde smutta på för han skulle ju strax efter köra husbilen drygt trettio mil till nästa hållplats på vår resa. Den Väna lät sig dock väl smaka och svepte också mina glas ochförkunnade kvittrande att några glas champagne på förmiddagen är mycket välgörande.
Innan resan fortsatte hann vi också titta in hos Moet & Chandon och de är verkligen inte sämre i sin marknadsföring.
Dags att dra vidare och i en liten by undervägs intogs lunchen. En sådan där perfekt lunch på en perfekt liten restaurant i mitten av ingenstans där pappa är kock och mamma serverar. På sådana etablissemang trivs vi.
Upp i bilen för att tampas med fredagstrafiken runt Paris några timmar. Efter att ha kvittrat lite till somnade den Väna och jag fick i lugn och ro tugga många mil som en snigel med huset på ryggen.
Eder Tillgivne reser med två kvinnor i bilen!! Förutom den Väna, som han delat säng och säte med i snart 50 år, finns Stina med, en pigg tjej i sina bästa år. Den senare driver mig till vansinne ibland och ibland är hon den varma rösten som ställer allt till rätta. Vem Stina är?
Jo, det är hon som bor i GPSen. Ibland ska hon ha in mig och husbilen på en trång fransk bygata som knappt rymmer en cykel och ibland tar hon oss med en mild röst igenom ett motorvägsnystan i Paris utkanter som man aldrig skulle ge sig in i med en husbil om man vore vid sunda vätskor. Egentligen älskar jag båda och känner deras stöd, fast ibland...
Nu har vi i alla fall hamnat i vår hemstad på åttiotalet - Orleans, där vi ska se oss omkring, träffa gamla vänner och minnas.
Hälsar
Eder Tillgivne